Kära Håkan!!

Dagen är fredag, klockan är ca 12 och jag och Emma sitter inne på Thai Coconut och trängs tillsammans med våra älskade söner, vagnar, barnstolar och MASSA andra människor. Svetten rinner om oss båda och vi bestämmer oss för att den underbara lunchen börjar lida mot sitt slut. Om nu inte maten var helt uppäten så var nog min tröja det efter att Viggo "slemblobben" Bo suttit i mitt knä en stund.
Emma springer bort med våra brickor och undertiden börjar jag packa ihop Viggo. Helt plötsligt tittar jag upp ur min bebisbubbla och upptäcker ett sällskap som rör sig mot vårat bord. Detta sällskap rör sig om ingen mindre än Håkan Juholt. Emma har nu precis kommit tillbaka och börjar även hon plocka ihop sin Leyton. Håkan sätter sig stadigt och bestämt vid vårat bord. Jag försöker förgäves söka ögonkontakt och tänker allvarligt i stundens hätta fråga om han vill ställa upp på bild(?).
NU börjar böket. Vi har nämligen precis insett att enda vägen för oss ut är att be hela Håkansällskapet att resa på sig, flytta in sina stolar och då även hjälpa oss förbi med våra vagnar och barnstol.

I min fantasi: Håkan den barmhärdige sosse som han ändå må vara, tar våra små arma barnvagnar, lyfter dessa hela vägen ut från Thai Coconut (ja, båda samtidigt). Undertiden pratar han friskt om hur underbart det är att kunna stå till tjänst för oss stackars nyblivna mammor. När vi väl kommer ut ger han oss båda en kram och säger att han gärna står för vår lunch, han förklarar sin filosofi med att ta från de rika och ger till de fattiga, men vi måste tyvärr av artighet avböja. Vilken härlig prick den där Håkan!!

Detta hände: Håkan lyfte inte ens sin blick utan såg djupt ner i sin wok medan han son(måste varit han) flyttade på sig, sa en artig halvkul fras och hjälpte därefter oss förbi med vagnar och barnstol.
Ett stort plus till Håkans son (måste som sagt varit han) och ett stort minus till dig Håkan.