När Viggo fick sin första tand ville jag skrika ut det till världen, jomen så var det. Jag hade väntat och väntat på de där risgrynen.
När man diskuterade runt hade alla jämnåriga redan typ fem tänder och Viggo noll, så jag var så fast besluten att tro att gossebarnet skulle förbli tandlöst. Så äntligen en kväll i mitten av december, en kväll likt denna, när jag gjorde min dagliga check efter risgryn, så kände jag det. Halleluja, pojken skulle minsann inte få gå tandlös utan kunna äta kolor han också.
Med barn nummer två vet man lite bättre. Man vet att barnen med största sannolikhet förr eller senare får sina tänder, man vet också att man känner att detta gärna händer senare.
Ikväll har Sigge varit otröstlig. Gråtit och gråtit i timmar så när jag slutligen kände det där välbekanta lilla risgrynet, så kunde jag tyvärr bara känna hopplöshet, ledsen Sigge men så är det.
Min röst har varit borta sen ett par dagar och jag hade hoppats på att hitta den efter lite vila, så gick det med det.
Nä ni nu sover Sigge så då får väl jag passa på jag med!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar