Ett jävla femisnistinlägg.

Jag har aldrig någonsin kallat mig själv för feminist. Aldrig.
Ska jag vara ärlig så har det liksom aldrig haft en bra klang i munnen. Inte för att jag googlat ordet eller så, jag har nog inte ens satt mig in i det, inte brytt mig utan bara förutsatt att feminister är sånadärna människor i batikkläder som vägrar säga vad ens barn har för kön. De vill ju såklart inte att andra ska döma dem eller sätta in varken de eller deras barn i särskilda fack pga deras kön. Och det mina vänner gör vi ju verkligen inte.

Det kanske är just därför som Belindas program träffar mig.
I de allra flesta avseenden tycker jag faktiskt att vi lever i ett hyfsat jämställt samhälle, kan inte påstå att jag jätteofta känner mig nedtryckt pga mitt kön. Förutom på ett plan. Föräldraplanet.
Missförstå mig rätt nu, jag har skaffat barn tillsammans med en helt fantastisk människa som tar ett precis lika stort ansvar som jag. En person som inte tycker att det är ett dugg konstigt att vara hemma med våra grabbar och att jag jobbar. En människa som är lika mycket förälder som jag, så det är alltså inte det som stör mig, nej, det är omvärlden. Andra kvinnor. För vi ska aldrig glömma, det är ofta inte män som förtrycker kvinnor i dessa avseenden, det är kvinnor som förtycker kvinnor.

Ofta får jag höra vilken tur jag har, som då har skaffat barn med en man som tar så mycket ansvar,och det är nu omvärlden stör mig. Jag ska vara lycklig att jag skaffat barn tillsammans med en man som tycker om att spendera tid med dem, som lagar mat åt dem då jag är på jobbet utan att protestera, en man som vill vara med i deras utveckling, för det förväntas inte utav honom.
Jag är egenföretagare och har efter båda mina graviditeter börjar jobba lite smått efter ca 2,5 månad. Båda gångerna så har kvinnor (läs kvinnor) lagt sina huvuden lite lätt på sne och sagt att "jaaa, alltsåå, man gör ju som man vill, tänk bara på att den här tiden kommer ju inte tillbaka". Det gör den ju inte för papporna heller, men de kanske har män då som inte är intresserade, vad vet jag, vad ska jag annars dra för slutsats. Småbarnstiden kommer ju inte tillbaka för Andreas heller så han vill ju vara med nu också. Men då är han duktig.

Låt oss vända på saken. Två veckor efter födseln så går kvinnan tillbaka till sitt liv som hårt arbetande, och mannen är då hemma med barn och tvätt och allt det där ni vet. Hur ser omvärlden på dessa tu.
Antagligen skulle många (kvinnor) tycka att hon var dum i huvudet, vad är det egentligen för fel på henne, vill hon inte träffa sina barn, varför har hon ens barn, sånadärna stolpskott borde inte ens få skaffa barn. Nä kanske inte. Vad vet jag.
Anledningen till att jag vill jobba är inte ekonomisk. Många verkar tro det, att jag då skulle "tvingas" jobba. Det är ju inte så utan det är snarare en utvecklingsfråga. Jag vill också utvecklas, fast jag är kvinna, så fult va. Det är ju pappans grej, jag vet.